Ettusenfemtiosju.

det är så behagligt fint i vår bubbla.
men också så jävla äckligt instängt 
min rastlöshet är så långt upp
över mitt huvud nu att jag inte 
ens kan se vart den slutar. 
jag måste göra något nu nu nu !  
& missförstå mig inte jag trivs 
så fruktansvärt bra här i vårt.  

jag vill ta ett steg ut i livet nu
och jag vill inte vara rädd när
jag gör det. det fina vi har 
försvinner ju inte för att vi 
börjar leva även utanför vår
trygghet. det gör bara vårt
ännu bättre. då blir vårt det
vackra och inte bara vardag. 

jag vill ha en vardag 
& då kan vårt vara 
det vackra och magiska 
som man längtar hem till. 
det vill  jag.  

Puss & kram