Sexhundratjugotvå.

Det är minsann bra att ha ostdipp hemma.

Jag är förresten tillbaka i Kalmar igen.
Och det är... inte alls lika kul som jag
hade föreställt mig att det skulle vara.

Tydligen bör jag explodera men
jag vet ärligt talat inte om jag orkar.
Eller jo det är klart att jag gör det.

Tur att Rosanna finns och att
det finns gott te hos henne, för
då får jag en anledning att springa
upp dit lite då och då. Och det är bra.

Alla bara åker bort och jag åkte
hit för att åka bort, men det gick
ju inget vidare faktiskt. . .

Äsch det blir nog fint ska ni se.

En till sak förresten, det är dags
att komma tillbaka nu Malin!

Puss & kram