Hundratretton.

Tankar.

Trots fullt upp hela resan har jag hunnit med att tänka. Mycket. På mig själv, livet i stort, folk i min närhet osv. Jag chockas om och om igen varför jag reagerar och hanterar olika händelser/situationer som jag gör. Jag blir så fruktansvärt arg på mig! Det var vettigt att tänka.

"Förlåt att jag ljög, du hade rätt det finns inget oss och det har aldrig funnit. Vi ville, men det gick inte. Dessvärre har jag inte förstått det förrän nu. Förlåt igen för allt dumt. Saken är den att jag klarar inte att vara vad vi är, jag vill inte vara vän med dig jag vill vara arg på dig, vara din ovän. Sommaren blir bra (även om den kommer suga), det kommer bli bra. JAG BEHÖVER DIG SO BAD ! Varför?! Well well, heja sommaren (som fortfarande kommer suga, big times)"

"Om du visste vad jag har saknat dig nu under resan. Det är liksom VI som ska resa. Upptäcka. Ha roligt. Ha roligt tillsammans. Som det var förr. När det var vi två mot världen. Du och jag. Som när vi bestämde oss för att ta tåget mot okänd destination. Som när allt bara blev bra när du var vid min sida. Alla våra resor. Minnen. Balkong mys. Fina tider. Egentligen finns det inte så mycket att säga mer än att JAG SAKNAR DIG! Jag blir så arg på mig själv. Jag vet att du tycker om mig som jag är. Ändå är jag bara dum och handlar dumt. Varför? Jag vill inte acceptera att det har blivit som det blivit. Nu är det ju tyvärr så. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det. Kanske är det rätt det där du sa någon gång att det gått för lång tid. Kanske inte. Jag tror mer att vi måste ge det tid. Vi strävar mot varandra men vi når inte riktigt fram. Snart hoppas jag. För saknaden är massa stor <3!

"Och sen har vi dig. Fina fina."

DUMSKALLE, DUMSKALLE, DUMSKALLE står det skrivet i pannan for now!

Puss & kram